då var det morgon.. och inget har gått som jag planerat.. jag skulle till stallet och träna, men har ap ont i  magen så jag är hemma.. leker med ipoden och glor på lets dance. fun life! jaja, inte mkt att säga mer än att jag är trött på att ha ont!!!! peace

Så var middagen klar, den gick mycket bättre än vad jag trodde. Jag tyckte det kändes jätte bra och pappa skötte sig fint och pratade på bra med min pojkvän. Men min pojkvän satt i början och var så ointrisserad att det var helt sjukt, jag bara såg i hans ansiktsuttryck att han absolut inte ville detta, han ville hem och aldrig mer behöva se dessa människor. Men lite senare under middagen började han konversera med pappa, pappas tjej och dom andra som var där. Det gick faktist väldigt bra och det slutade med att jag blev den som satt tyst för mig själv och ville bara bli osynlig för en liten stund, tills dom hade slutat prata. Men det är väl jätte bra, pappa och pojkvännen kommer bra överens, asbra! Speciellt så mycket som jag har skrämt upp min pojkvän om min pappa, Ha Ha. Men allting var bra, jag var super nöjd med kvällen, att pappa ringde och bjöd på middag(inte varje dag han gör det) och att allting gick så bra!
Meeeeen, såklart varar inte glädjen länge. Glädjen att jag får träffa min pappa och faktist känna mig bekväm med han försvann snabbt. I bilen på väg hem frågade jag min pojkvän om hur han tyckte det hade gått, han sa att han tyckte det gick bra och att min pappa inte alls var så farlig som jag hade beskrivit han. Och det var han ju inte, jag var ju jätte glad för allting hade gått över mina förväntningar!
Men vad händer då? as usual kommenterar någon någon i min familj. Och jag bara klarar INTE av det. Antar att det är väldigt vanligt att reagera där någon drar din mamma skämt eller säger att ens mamma är ett fyllo eller sträng eller vad som helst. Jag har alltid fått höra av min mamma, av mina vänner, att mina vänners föräldrar att min pappa är en idiot. Alla har tryckt in det så hårt i min hjärna att han är största idioten som existerar, och visst han kanske har lite idioti i sig men jag har fått höra detta så länge nu att jag tror på det mer än vad jag är medveten om. Jag intalar mig själv att det inte finns någon större idiot på denna jord, men egentligen så är det helt fel. Jag har ofta fel när det gäller min pappa och JAG FÅR tycka att min pappa är en idiot. Inte andra!! Jag hatar så sjukt mycket när någon kommenterar pappa, eller mamma.. Alla klagar alltid på att min mamma dricker mycket och att hon är ett oansvarigt fyllo. Jag hatar det!! Jag vill stå upp mot dom och jiddra tillbaka till dom människor som snackar skit om mina föräldrar, men samtidigt undrar jag.. Ska jag verkligen städa upp efter dom? Jag har ju mitt eget liv att ta hand om, måste sköta mina egna beskymmer. Jag kan inte längre gömma mig inne och må dåligt för att någon kommenterar en familjemedlem. Det funkar inte...
Men ah, anyway. Jag snackade nyss med pojkvännen i telefon och då sa han att vår familj verkade disfunktionel, att den inte fungerade, att ingenting hängde ihop , att allt bara var en stor sörja. Och när han fortsatte säga saker han kände märkte han så småning om att jag reagerade ganska starkt på det. Men när han frågar om det är något säger jag alltid "nej det är det inte, jag är bara nyfiken". Jag vill egentligen bara skrika på han och stampa han i ansiktet med en smutsig sula när han kommenterar min pappa eller mamma.. Men jag vågar inte, jag är för feg.. Är så trött på detta, kan jag inte bara få dampa loss på någon nån gång så slipper jag ha dessa aggrissioner hela tiden? Eller kan jag åtminstonde få lära mig hantera mig själv lite bättre.. Jag börjar få ganska stora och förstörda knogar efter att ha slagit i många måångar väggar.  gaah... aja, min glädje försvann iaf, jag är nu superemo och lyssnar på deppmusik och tyckter livet suger. Jag ska försöka sova lite nu och gå upp relativt tidigt imorgon, åka iväg till gymmer och springa lite (om jag inte har cp ont i magen) efter gymmet ska jag åka upp till min älskade häst! Känns så sjukt att snart är han borta, då är han i någon annans händer... Jag vill bara gråta när jag tänker på detta, men jag har inga tårar kvar.. Mina tårar sparas typ till den dagen då jag lämnar iväg han.. fyfan, vill aldrig att det ska bli 1 Februari :( :( min absoluta livsglädje ska jag sälja nu, jag får rysningar i hela kroppen av denna tanke. men denna tanke pushar fram massa andra tankar oxå, som att jag ska till psykologen på onsdag.. viiiiiiiiill inte gå dit, jag orkar seriöst inte. vet inte varför, för jag vet att det är riktigt skönt när jag väl har pratat med henne. Bara själva grejen att ta sig dit.. Varje gång jag går dit känner jag mig som en förlorare, men varje gång jag går ut där ifrån känner jag mig som en vinnare. Jag vinner alltid något på det, även om jag förlorar lite av mig "stolthet" av att inte gråta och visa mig svag när jag drar dit. fuckup? yes indeed.

haha jaja, har du läst detta är jag fan förvånad.. kan inte varit roligt, HA HA!
ja, skönt att skriva lite iaf.. dags att sova så jag orkar morgondagen. there is much to do.. juuste ska träffa en kompis oxå, waah jätte mycket helt plötsligt.. hehe.

vi får väl se när jag pallar skriva igen.. peace!